Ursprungsland / Hemland : Irland

Användningsområde : Fram till slutet av 1600-talet användes irländsk varghund på Irland för jakt på varg och hjort. Den användes också för jakt på de vargar som hemsökte stora delar av Europa innan skogarna avverkats.

FCI-Klassifikation : i Grupp 10, sektion 2

Bakgrund/ändamål: De kontinentala kelterna hade en greyhound som troligtvis härstammade från de greyhounds som finns avbildade på egyptiska målningar.
De irländska kelterna var liksom sina kontinentala kusiner intresserade av att föda upp storvuxna jakthundar. Dessa stora irländska jakthundar kunde ha slät eller sträv päls men under senare tid kom de strävhåriga att dominera, kanske pga det irländska klimatet. Det första skriftliga omnämnandet av dessa jakthundar författades av en romersk konsul år 391 e Kr men hundarna var redan etablerade på Irland under det första århundradet e Kr, när Setanta ändrade sitt namn till Cu-Chulainn (Culanns jakthund). I skriften omnämns Uisneach (100-talet) som tar med sig 150 hundar vid flykten till Skottland. Utan tvivel utgjorde de irländska jakthundarna ursprunget till den skotska hjorthunden.
Irländska varghundspar var uppskattade som gåvor bl. a av de europeiska och skandinaviska kungahusen från medeltiden och fram till 1600-talet. Varghundar exporterades till England, Spanien, Frankrike, Sverige, Danmark, Persien, Indien och Polen. På 1500-talet krävdes att varje grevskap på Irland hade vardera 24 varghundar för att skydda böndernas fårhjordar från att dödas av vargar.
Det Cromwellska förbudet (1652) att exportera irländska varghundar bidrog till att bevara rasen under en tid men med vargens gradvisa utrotning och en kontinuerlig efterfrågan från utlandet reducerades vid slutet av 1600-talet antalet irländska varghundar på Irland nästan till gränsen för utrotning.
Intresset för rasen återuppstod i samband med den nyvaknade irländska patriotismen mot slutet av 1800-talet. Irländsk varghund blev en levande symbol för irländsk kultur och det keltiska förflutna. Det var vid denna tid som en beslutsam entusiast, kapten G A Graham, införskaffade några av de få kvarvarande jakthundar av varghundstyp som fanns på Irland. Med tillskott av hjorthundsblod och tillfälliga utkorsningar med borzoi och grand danois fick han fram en hundtyp som förblev stabil i generationer. Resultaten accepterades enhälligt som det verkliga återuppståendet av rasen.
Irländska kennelklubben inrättade en klass för irländsk varghund vid sin utställning i april 1879 och en klubb bildades 1885. Irländsk varghund åtnjuter nu ännu en gång något av den berömmelse som rasen hade på medeltiden. Numera ägs och föds varghundar upp i ett ganska stort antal utanför Irland.

Helhetsintryck : Irländsk varghund skall inte vara fullt så tung eller massiv som en grand danois. Den skall dock ha mer tyngd och massa än hjorthunden, som den annars typmässigt skall likna. Den skall vara mycket stor och respektingivande, mycket muskulös och kraftigt men ändå elegant byggd.
Rörelserna skall vara fria och aktiva, huvudet skall bäras högt med god halsresning och svansen skall bäras i en mjuk båge uppåt med lätt böjd svansspets. Irländsk varghund skall vara mycket storvuxen, vilket inkluderar såväl mankhöjd som proportionerlig kroppslängd.
Den genomsnittliga mankhöjden för hanhund skall vara 81–86 cm och en rastypisk irländsk varghund skall utstråla kraft, vitalitet, mod och harmoni.

Uppförande / Karaktär : ”Som ett lamm hemma, som ett lejon vid jakt.”

Huvud : Huvudet skall vara långt, jämnt och högburet. Ögonbrynsbågarna skall vara endast svagt framträdande och pannfåran mellan ögonen skall vara mycket grund.
Skallparti : Skallen skall inte vara för bred.
Nosparti : Nospartiet skall vara långt och måttligt avsmalnande.
Käkar/Tänder : Saxbett är ideal, tångbett accepteras.
Ögon : Ögonen skall vara mörka.
Öron : Öronen skall vara små rosenöron, (burna likt greyhound).
Hals : Halsen skall vara tämligen lång, mycket stark och muskulös, väl välvd, utan hakpåse eller löst halsskinn.
Kropp : Kroppen skall vara lång och välutvecklad.
Rygg : Ryggen skall snarare vara lång än kort.
Ländparti : Ländpartiet skall vara svagt välvt.
Kors : Korset skall ha rejäl bredd mellan höftbenen.
Bröstkorg : Bröstkorgen skall vara mycket djup, måttligt bred och med bred bringa. Revbenen skall vara väl välvda.
Underlinje : Buklinjen skall vara väl uppdragen.
Svans : Svansen skall vara lång och svagt böjd, av måttlig grovlek och väl täckt med päls.
Skulderblad : Skulderpartiet skall vara muskulöst och ge bredd åt bringan. Skulderbladen skall vara snedställda.
Armbåge : Armbågarna skall sluta väl an mot kroppen och varken vara inåt eller utåtvridna.
Underarm : Frambenen skall vara helt raka, ha mycket kraftig benstomme och vara muskulösa.
Framtassar : Framtassarna skall vara medelstora och runda. De skall varken vara inåt- eller utåtvridna. Tårna skall vara väl välvda och slutna med mycket starka, böjda klor.
Lår : Låren skall vara långa och muskulösa.
Knäled : Knälederna skall vara väl vinklade.
Underben : Underbenen skall vara musklade, långa och starka.
Has : Haslederna skall vara korta och varken inåt- eller utåtvridna.
Baktassar : Baktassarna skall vara medelstora och runda. De skall varken vara inåt- eller utåtvridna. Tårna skall vara väl välvda och slutna med mycket starka, böjda klor.
Rörelser : Rörelserna skall vara fria och aktiva.
Pälsstruktur : Pälsen på kropp, ben och huvud skall vara sträv och hård. Speciellt raggig skall pälsen vara ovanför ögonen och under hakan (skägget).
Färg: Pälsfärgen skall vara grå, brindle, röd, svart, rent vit, fawn eller annan färg som kan förekomma hos skotsk hjorthund.

Mankhöjd/Vikt : Idealhöjd: mellan 81 och 86 cm för hanhund.
Minimihöjd för hanhund: 79 cm.
Minimihöjd för tik: 71 cm.
Minimivikt för hanhund: 54 kg
Minimivikt för tik: 41 kg.

Fel : Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse och dess påverkan på hundens hälsa och välbefinnande.
• För lätt eller för tungt huvud.
• För högt välvt pannben.
• Krokiga framben; svaga mellanhänder.
• Svaga bakben och generellt dåligt utvecklad muskulatur.
• För kort i kroppen.
• Svankrygg, sänkt rygg eller helt rak rygg.
• Stora öron och öron som hänger platt intill huvudet.
• Utåt- eller inåtvridna tassar.
• Spretiga tår.
• Kort hals; fullt utvecklad struppåse.
• För smal eller för bred bröstkorg.
• Svans som är kraftigt ringlad.
• Nostryffel av annan färg än svart.
• Läppkanter av annan färg än svart.
• Mycket ljusa ögon; rosa eller leverfärgade ögonkanter.

Diskvalificerande fel:
• Aggressiv eller extremt skygg.
• Hund som tydligt visar fysiska eller beteendemässiga abnormiteter.

Nota bene : Endast funktionellt och kliniskt friska hundar med rastypisk konstruktion skall användas till avel.
Testiklar : Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.