Varghundens ursprung och tidiga historia

De keltiska folkgrupperna började breda ut sig i Europa för drygt tre tusen år sedan. Kelterna
var ett indoeuropeiskt folkslag, med väl utvecklad kultur, som tillsammans med romarna och
grekerna anses ha lagt grunden till den tidiga medeltiden i Europa.

Även om det bland forskarna råder oenighet om hur väl sammanhållna de keltiska grupperna
egentligen var, finns det dokumenterat att de språkliga likheterna mellan geografiskt vitt
åtskilda grupper var påtagliga. Tidiga vittnesbörd bekräftar till exempel att språkliga dialekter
liknade varandra mycket på så geografiskt åtskilda platser som dagens Turkiet respektive
Tyskland. Keltiska arkeologiska fynd från sten-, brons- och järnåldern visar också påtagliga
likheter i utförande från platser långt ifrån varandra i Europa.

Trots viss osäkerhet om kelternas utveckling, sägs de ha haft stor betydelse för utvecklingen
av de irländska varghundarna.

Tidiga raser i Mellanöstern

Redan år 3000 f.Kr. fanns det mindre och medelstora greyhound-liknande hundar i
Mellanöstern. Dessa hundraser kan ha utvecklats antingen från lokala, smäckrare vargraser
eller importerats från andra håll i världen.

När kelterna sedan började breda ut sig från Mellanöstern och vidare upp i Europa på 1500-
talet f.Kr. är det troligt att de hade denna typ av hundar med sig för jakt och vakt.

Äldre spår från stenåldern

Från de brittiska öarna finns också väsentligt äldre arkeologiska stenåldersfynd av en stor
greyhound-liknande hund, som mycket väl kan vara det egentliga ursprunget till den
irländska varghunden. De här hundarna antas härstamma från de stora vargraser som då
fanns på de brittiska öarna. När stenåldersmänniskorna gjorde sitt intåg på Irland, efter den
senaste istiden, är det troligt att de hade den här typen av hundar med sig, som skydd och
för jakt.

Även kelterna kan tidigt ha kommit i kontakt med den här typen av storvuxna hundar, tack
vare sina väl utbredda handelsförbindelser över större delen av Europa.

När de första kelterna anlände till Irland tycks de på allvar ha tagit till sig den inhemska
irländska varghunden som följeslagare, och korsat den med sina egna greyhound-liknande
hundar för att skapa en ras som var idealisk för jakt och skydd.

Utvecklingen, som pågick under många tusen år, har självklart en hel del frågetecken.
Kontakterna över Europa var många och olika typer av hundar har blandats på många olika
sätt och också parats med lokala vargraser.

Den irländska varghundens betydelse

Den irländska varghunden var den enda hundras som kunde skydda mot, jaga och döda en
varg, en nog så viktig egenskap i det tidiga bondesamhället. Den här egenskapen skiljer den
från den skotska hjorthunden, som antas ha utvecklats ungefär samtidigt inom i stort sett
samma geografiska område. Hjorthunden var, som namnet antyder, avsedd att jaga hjort och
har inte alls varghundens styrka, kraft och breda bröstkorg.

Den irländska varghunden väckte också respekt på andra sätt. Keltiska stammar krigade vid
flera tillfällen med romare och greker och det finns flera beskrivningar av hur kelterna stred
med de stora hundarna vid sin sida.

Genom århundradena blev den irländska varghunden en uppskattad gåva mellan adelsmän,
furstar och kungahus över Europa. Detta gick så långt att rasen började minska väsentligt i
antal och Oliver Cromwell utfärdade år 1652 ett dekret som förbjöd export av irländska
varghundar.

Under samma tidsperiod, det vill säga från 1600-talet och framåt, minskade också
vargstammen varför behovet av irländska varghundar inte längre var lika stort.

Rasen byggs upp igen

I mitten av 1800-talet var rasen nästan utdöd. Då påbörjade den skotske kaptenen George
Graham en målinriktad avel för att bygga upp rasen på nytt. Graham insåg snabbt att det
skulle bli svårt att finna tillräckligt många återstående irländska varghundar för en seriös avel.
Arbetet med att återskapa rasen innebar därför korsningar med bland annat skotska
hjorthundar, grand danois och borzoi.

År 1879 visades varghundarna för första gången upp på utställning och 1885 bildades den
irländska varghundsklubben. När den irländska kennelklubben bildades år 1920 blev den
irländska varghunden en erkänd ras.

Den irländska varghunden kommer till Sverige

Den första nutida irländska varghunden kom till Sverige år 1931, importerad från Norge av
Kennel Mountbanks. Rasen förde en relativt blygsam tillvaro fram till 1970-talet då aveln tog
fart och flera kennlar etablerades i Sverige. År 1976 bildades Svenska Irländsk Varghund
Klubben.

Per Hedlund, augusti 2012